| |
På tivolitåget hoppar man på som ung
Anna och och hennes tvillingbebisar hänger med Tivoli Sariola
KYRKSLÄTT – Jo, tack, sommaren har nog gått riktigt bra med två småbarn i bagaget, säger Anna Sariola, som tillsammans med tvillingsönerna Vertti och Vili följt med familjetivolin på dess sommarturné. Då tivolitåget i våras satte sig i rörelse var sönerna, som är den sjätte tivoligenerationen inom släkten, fem månader gamla. Nu är de nio och en halv månader och de livliga och utåtriktade krabaterna ser inte ut att ha tagit någon skada av sitt kringflackande liv. Egentligen är det en ganska trygg och inrutad värld de lever i. Mest håller man till i den egna modernt utrustade husvagnen och därtill är den närmaste omgivningen, själva tivoliområdet, under uppsikt av mamma samt mormor och morfar, som nu fått sina första barnbarn. – Vi lever ett normalt familjeliv, försäkrar Anna, nu 26 år och själv bara tre veckor gammal då hon tillsammans med föräldrarna Tapio och Leena Sariola drog iväg med tivolisällskapet.
Moderna faciliteter – Nu har vi golvvärme och varmt vatten i husvagnen samt dusch och bastu på området, säger Anna Sariola och tycker att det är omöjligt att jämföra dagens kringflackande tivoliliv med förhållandena då verksamheten i tiden inleddes. Då var allting betydligt mera asketiskt, primitivare och jobbigare. Ännu för ett par generationer sedan hörde det till att man på varje plats man besökte slog upp sexkantiga små kyffen, som eldades och beboddes. Eller också hyrde man in sig hos den bosatta befolkningen och fick till exempel utnyttja deras bastuutrymmen. Tivolilivet med alla dessa mer eller mindre sanna historier finns sagobokslikt illustrerat och dokumenterat i 120-årsskriften kallad Tivolimäen Kalle. Historier som den nuvarande generationen hört berättas om och som speciellt Anna är glad att man kunnat bevara också för eftervärlden. Vertti och Vili har självfallet redan ett eget, välläst exemplar av boken.
Aldrig för ung Sina egna första barndomsminnen från tivolivärlden har Anna av sina farföräldrar, med vilka man intimt umgicks under turnémånaderna: – Vi brukade samlas hos dem för att äta morgongröt och levde ett mycket normalt familjeliv. Nu har de egna sönerna bevisat att man inte behöver vara lastgammal för att åka tåg eller karusell. – De registrerar nog vad det är fråga om. Det ser man på deras min, då de grabbar tag i ratten och ler och njuter, säger hon. Själv försöker hon delta så mycket hon hinner i det dagliga tivoliarbetet, eftersom hon i detalj känner till hur allting fungerar. Officiellt är hon mammaledig och ska återuppta hushållslärarstudierna, som är på slutrakan. – För att ha något att falla tillbaka på, om det behövs, speciellt under vinterhalvåret, förklarar hon och försäkrar att Tivoli Sariolas framtid ännu är öppen, så länge föräldrarna leder verksamheten. Om det blir hon själv eller yngre brodern Ville, som tar över, är ännu oklart. Eller om de gör det tillsammans. Vardera har sina rötter djupt nedgrävda i tivolijorden.
Festfyrverkeri Tivolisommaren har, det regniga vädret till trots, förlöpt hyggligt. Varken väder eller vind har nämnvärt rubbat cirklarna och man har haft sina trogna besökare runtom i landet. Man startade med fyrverkeri i Åbo och fyrverkeri blir det också om fredag efter kl. 21 i Kyrkslätt. Säsongen avslutas i Lojo den 6–14 och i Ekenäs den 17–19 september. På den s.k. ryska planen i Kyrkslätt är man sista dagen den 3 september och det är med en viss spänning och också bävan som informations- och PR-ansvarige Markku Saari här ser fram mot nästa sommar. Om t.ex. planerna på konstgräs för fotboll snabbt förverkligas kan det redan då bli aktuellt att se sig om efter en ny plats, vilket kan vara nog så jobbigt. Olle Hakala olle.hakala@vastranyland.fi
|
|
| |
|